Tyskland, juni 2000
Det var en gång för länge sedan en vilsen och ensam flicka. På en av hennes irrfärder, i jakt på något annat, ramlade hon in en varken vilsen eller ensam pojke. Pojken tog hennes hand och ledde henne bort från vägen som ledde bakåt och lärde henne att se framåt. Medan de gick där, sida vid sida, växte något fram – något annat. Vilsna flickor förstår inte alltid vad som finns mitt framför deras ögon, men sakta började hon ana att hon hittat precis vad hon letat efter. En sen kväll började pojken prata. När han nämnde månen visste hon.
Idag har det gått exakt 10 år sedan den natten. Och pojken är fortfarande kvar hos flickan. Hur nu det gick till... För visst har hon lärt sig – ända sedan hon först tog hans självsäkra hand. Men att lära är inte alltid samma sak som att leva som man lär. Hon går fortfarande vilse ibland. Hon tittar fortfarande bakåt vissa dagar.För att inte tala om att hon lyckas bli oplanerat gravid (med en glad graviditet). Och överplanerat gravid (med en mindre glad graviditet). Och sjuk. Och...
Men kanske stannar han av samma anledningar som till att hon inte kan tänka sig att leva utan honom? För att de kan prata om allt. För att de kan skratta ihop. För att de delar otaliga minnen. Och två underbara flickor. För att vardagen – och livet – blir både lättare och varmare när de är tillsammans. För att han inte bara är hennes räddare i nöden – utan också hennes bästa vän.
Nu satsar vi på sekel.
Älskar dig Chris.
1 kommentar:
Hej!
Fint skrivet.
Ibland är det tufft, ibland mindre tufft. Men många, många gånger är det riktigt bra och det är väl det som är själva livet för oss alla. Vi är också glada att ni har varandra och de 2 guldkornen som vi älskar så mycket. För de flesta är det just det att ha någon att dela allt med som är det bästa.
Kram på er /Mamma/Svärmor/Mormor i Nykvarn.
Skicka en kommentar