Dela lika

Det här med rättvisa är inte helt enkelt när det skiljer över fem år på syskon. En trotsig tvååring tar liksom mer plats i vardagen (och på bloggen på sistone?). Medan en fundersam sjuåring leder till fler och längre samtal sådär överlag.

E är som ni säkert vet en underbar storasyster, som tar massor av ansvar och har ton med tålamod med sin syster, men ibland märker vi föräldrar ju onekligen hur det tar på hennes krafter. Ibland vill stor vara liten (tvärtom är för vanligt att ens nämnas!) - och ibland blir man trött och ledsen av all uppmärksamhet och energi lillasyster stjäl.

T är oftast en rätt okej lillasyster också, som beundrar Elicia och ofta vill vara snäll mot henne - även om det tar fel uttryck ibland. Däremot brukar vi inte märka av att hon hyser någon avundsjuka gentemot hur vi ger vår tid till Elicia. (Kanske för att det av praktiska skäl mest sker när hon själv redan sover?)

Idag var dock ett undantag. Mamma hämtade upp Elicia först på fritids, och hela vägen till dagis, från dagis, till Ica och hem förde de två äldsta flickorna i familjen ett samtal om veckan som gått, den som skulle komma och allt annat som man pratar om en fredagseftermiddag (ja, avbrutet av T:s sporadiska "kasta-mig-på-det-skitiga-Ica-golvet-bara-för-att"-attacker då). T kände uppenbarligen att något blev fel i den vanliga balansen här. För när vi väl kommit hem och kommit igång med fredagsfixet och det blev dags att byta blöja tittar hon allvarligt på mamma.

-Jag berätta jag gjort på dagis, meddelar hon bestämt. Och innan mamma hinner säga något kommer uppräkningen:

-Jag lekt, jag ätit frukt, jag fått äppeljuice...

Sådär ja. Sista gången mamma glömde att fråga den yngsta hur HENNES dag varit...

I helgen kommer farmor och farfar ner - bäst för dem att de ger lika mycket tid till båda the Howard Girls!