Elegi

I torsdag stod Lars Winnerbäck på Sofieros scen och sjöng för oss.

Och jag var 17, i bitar, på ett hotellrum i Tyskland (med "Vår för hjärter dam" som ett hån från gitarren).
Och jag var 20, sammanfogad, hittat hem i den där tätorten på en slätt (och nyponbuskar, nyponbuskar).
Och jag var 26, sprickor i fogarna, den nya staden och nya livet som inte gick att omfamna.

Men mest var jag 29, med konturerna sakta synliga, en 8-åring tryggt sovande i knät till tonerna från scenen. En elegi...

...för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

Elegi gavs ut 2004. Det gjorde den här tjejen också

Orden tog sig in och var så sanna, så rätt.
Tills tanken flög förbi och överröstade musiken. Den där tanken som fortfarande slår mig då och då.
Men hon kom ju.
Hon sover, lika tryggt som sin syster, i sin säng hemma hos oss. Där vi bor nu, alla fyra.
Hon finns. Jag har henne nu. Har haft henne länge.

Så idag gjorde jag något jag länge tänkt göra.
Jag tog 171:an till Malmö. Samma buss som jag tar till jobbet varje dag nuförtiden. Men med siktet inställt på en dådtid. Resan ända till slutstationen. Och så promenaden förbi utländska minilivs och parkeringsplatser. Det stora gråvita huset. De falskt hemtrevliga gardinerna.

Fortfarande overkligt. Men kanske lite avdramatiserat. Hon kom ju.

Pappa var snäll nog att påminna med en bild direkt från Visjö

Så nu är det bara en walk down memory lane till Magdeburg respektiv Linköping kvar, så kanske det förflutna kan sluta jaga.
Tanken behåller jag dock. Kanske inte med samma förvåning - men alltid med samma förundran.

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen