Bestiga berg

Efter några dagar i solstolen/framför datorn (doktorsavhandlingar tar inte semester...) kände mamma och pappa sig sugna på lite äventyr. Då den ovanliga lyxen i form av barnpassning var ständigt närvarande bestämdes att onsdagen skulle ägnas åt utflykt på tu man hand. Med endast en vag uppfattning om en mysig by längre inåt landet, utrustade med sköna skor och en rejäl hotellfrukost i magen gav vi oss av.

Till en början var det bara att vandra på längs bilvägar och kuststigar, förbi pensionärspar (vilket kändes tryggt - tills man hörde dem prata norska och insåg att de "gått på tur" sedan spädbarnsben) och cyklister. Första grannbukten nåddes snabbt och lätt, med en bubblande känsla av upptäcktsfärd i kroppen. Sedan blev det lite krångligare. De krängande bilvägarna och dess dödsföraktande bilister kändes inte optimala som vandringspartners. Inte heller klipporna som störtade ner i Atlanten. Efter lite krånglande längs nästan-upptrampade stigar kom vi dock fram till en öppning som visade att vi hade en rad "kullar" framför oss:

"Det kan ju inte vara så brant" sa mannen och kisade uppåt backen. Damen i hans sällskap visade något mer skepsis (främst för att hon vet hur klumpig hon kan vara). Men äventyrskänslan fortsatte att bubbla och visst såg det nästan ut som att stenarna låg i smidig trappformation? Up we go!

Som kvinnan i sällskapet senare raljerade på Facebook över bilden ovan: nästa gång hon hör mannen säga orden "inte så brant" ska hon minsann ha ett färdigskrivet testamente liggande... På fotot må det se plant ut, men vägen upp var mindre trappformad än den verkat... och vägen ner skulle närapå kunna klassas som stup!

Men vet ni vad? Det var riktigt roligt! Nytt, spännande, ovanligt. Vi kände oss som barn på nytt och babblade och skrattade. Adrenalin? Onekligen, men främst: Kärlek. Att göra något tillsammans. Att lita på en utsträckt hand.

Om ni tillåter mig att bli lite mer poetisk (dagen är ju trots allt sådan idag): efteråt slog det mig hur självklar och symbolisk klättringen var. För han den där på bilden får mig ju ständigt att ta mig upp. Bestiga berg. Genom motivation, genom att dra mig med, genom att finnas där. Jag må ha känt att upplevelsen på Gran Canaria var helt ovan för en fegis som jag - men bildligt har jag ju gjort det förr. Upp (och ner) vid hans sida.

Just nu ligger en kulle framför oss igen. Men vad säger du älskling: det kan ju inte vara så brant??
Först till toppen!!

(älskar dig)

*Sen då? Tja, när vi kom ner kastade vi oss över första bästa taxi, åkte till bergsbyn och köpte läsk och fortsatte sedan till kustens hotellkomplex och shoppingscenter. Nån måtta på friluftslivet får det ju vara!