Har sent omsider läst Deon Meyers ett tag så hypade Devils Peak. Eftersom varenda kulurredaktion och bokwebb redan recenserat kriminaldramat känns det överflödigt att sätta betyg. Däremot måste jag ge personskildringen full pott. Jag har läst mycket. Men aldrig har jag kunnat identifiera mig så fullständigt med en huvudperson. Genom 298 tätskrivna iPhone-sidor kan jag fysiskt känna mig in i Benny Griessels situation. Om vi bortser från jakten på iskalla yrkesmördare, sydafrikansk rasproblematik och opassande känslor för prostituerade brottsoffer kunde det varit mina tankar och känslor som utspelade sig på pappret (a.k.a. skärmen). Det oemotståndliga suget. Den oerhörda saknaden. Kampen för att ständigt gå emot det som känns rätt för det man vet är rätt. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han ska lyfta det där whiskeyglaset och bara ta en klunk (och drabbas av enorm avundsjuka: tänk vad lätt om det bara handlade om något så simpelt som att hälla i sig lite skotsk vätska?). Samtidigt känner jag lättnad varje gång han istället lyfter luren och ringer sin doktor och förtrogne (och undrar hur det varit om jag faktiskt tryckt på "ring" varje gång jag suttit där med luren till min doktorrand och förtrogne?).
Men sen kommer en scen där Griessel konfronteras av sina två barn. När tonåringar skriker ut sin ilska och besvikelse och meddelar att "You were never a dad!". Och tack och lov släpper igenkänningen. För jag VAR mamma. Inte den bästa - men den bästa jag bara kunde. Jag ser på gamla bilder: vintern 06/07, hela 2011... Och mina barn ler. Med ögonen. När jag, omvänt mot i boken, konfronterar E med min oro brukar hon vara nästan oförskämt oberörd. Inte bara för att hon var yngre än kommissariens barn, utan för att hon var trygg och glad och nöjd med livet, oavsett.
Det gör det mer uthärdligt. Men aldrig lätt. Det är höga berg att bestiga. Samtidigt som man måste undvika de där lockande, djävulska topparna...
SPOILERALERT!
Hur det går för Benny? Tja, han slår till på en sista rejäl fylla. Varpå hans dotter kidnappas av bindgalna colombianska kokainsmugglare. Sensmoralen är med andra ord rätt tydlig.
Det är hårt att vara vit, välbärgad man i dagens Kapstaden!
p.s. E och T - jag hoppas jag kan motstå frestelsen bättre än den här killen, men för säkerhets skull: Om en kille som kallas "El Muerte" vill att ni följer med någonstans - gör inte det! d.s.
//L
Men sen kommer en scen där Griessel konfronteras av sina två barn. När tonåringar skriker ut sin ilska och besvikelse och meddelar att "You were never a dad!". Och tack och lov släpper igenkänningen. För jag VAR mamma. Inte den bästa - men den bästa jag bara kunde. Jag ser på gamla bilder: vintern 06/07, hela 2011... Och mina barn ler. Med ögonen. När jag, omvänt mot i boken, konfronterar E med min oro brukar hon vara nästan oförskämt oberörd. Inte bara för att hon var yngre än kommissariens barn, utan för att hon var trygg och glad och nöjd med livet, oavsett.
Det gör det mer uthärdligt. Men aldrig lätt. Det är höga berg att bestiga. Samtidigt som man måste undvika de där lockande, djävulska topparna...
SPOILERALERT!
Hur det går för Benny? Tja, han slår till på en sista rejäl fylla. Varpå hans dotter kidnappas av bindgalna colombianska kokainsmugglare. Sensmoralen är med andra ord rätt tydlig.
Det är hårt att vara vit, välbärgad man i dagens Kapstaden!
p.s. E och T - jag hoppas jag kan motstå frestelsen bättre än den här killen, men för säkerhets skull: Om en kille som kallas "El Muerte" vill att ni följer med någonstans - gör inte det! d.s.
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar