Tacksamhet

Det här med tacksamhet skulle man säkert kunna skriva en hel bok om (och många har säkert gjort det). Men i just det här inlägget tänker jag koncentrera mig på tacksamheten över ett jobb. Tyvärr hamnar nog snarare otacksamhet i fokus när man pratar om sitt yrke. Gnäll, stress och irritation är nog rent statistiskt sett det vanligaste man drar med sig hem från en arbetsplats. Nej, man ska inte generalisera - och det finns säkert många fina undantag som bekräftar regeln! (please tell!) Men om vi tar vår familj som ett exempel utbyter vi helt klart oftare klagomål än historier om allt det som vi tycker varit bra eller roligt. Dels är väl detta del av en mer allmän tendens: människan är en gnällig varelse. Dessutom är det ju det jobbiga och tråkiga man behöver få ur sig, för att sedan kunna se det positiva. Och ser man det positiva är det lätt att känna den där viktiga tacksamheten!

När jag började jobba på ST-Ericsson (då Ericsson Mobile Platforms) här i Lund var jag BARA tacksam. Men då av den lite trista anledningen att jag gått arbetslös/hoppat mellan extrajobb i över ett halvår i Linköping innan vi flyttade till Skåne - och därmed var överlycklig över att någon faktiskt ville anställa mig. Om det så var för att springa runt med konstiga fejkmobiler i ett stort hus fyllt av ingenjörer som skulle leka med dem! Ganska snart kunde jag bli tacksam igen - då över ett gäng nya jobbarkompisar som både gjorde att jag inte var ensam om att vara ny och att jag kunde ha socialt trevligare på arbetsplatsen. Men sen glömmer man ju tyvärr så lätt... Jobbet utvecklades visserligen lite från det där springandet med lådor. Och arbetskamraterna var ju samma trevliga människor. Men tacksamheten? Nej, efter de första månaderna tog nog gnället ganska snart överhand. Visst har det funnits roliga dagar, intressanta erfarenheter och härliga personligheter i mängd de senaste 4½ åren. Men otacksam har jag i ärlighetens namn ändå varit! Och ännu ärligare? Ända sedan jag bestämde mig för att sluta har jag bara tänkt på att få lämna tjänsten och företaget bakom mig.

Idag vaknade jag upp. Näst sista dagen i huset där hela mitt yrkesliv - och största delen av min vardag - i Lund utspelat sig. Fika med först avdelningen och mina härliga chefer (ja, de är chefer de flesta av dem, eftersom jag sitter på ett centralt projektkontor). Sen med gruppen av andra assistenter i huset. Avtackning och fina ord. Presenter. Och TACKSAMHET till 100%. Både från dem jag jobbat med och för, och från mig själv. När kära kollegan och vännen Anette bröt ihop vid överlämnandet av admin-tjejernas gåva började det nog komma ifatt mig. Och på väg hem på cykeln (nedlastad med presenter och personliga ägodelar från kontoret) kom den där klumpen i halsen. Eftersom jag inte alls tänkt i nostalgibanorna sedan uppsägningen trodde jag nog först att den gick att härleda till förkylningen (som givetvis slagit till inför resan)... Men den kröp sig liksom genom kroppen. Och allt det där gnället och stressen och otacksamheten blåste bort i regnet. Kvar fanns bara känslan av vad jag lärt mig, de fina människorna jag lärt känna - och livet jag faktiskt levt på ST-Ericsson. Plötsligt mindes jag tacksamheten när jag fick det första konsultuppdraget där. När jag blev anställd. När jag fick en rejäl lönehöjning. När min chef ansträngde sig för min utvecklings skull. Och så insåg att jag nog borde tagit fasta på just tacksamheten betydligt oftare!

Något att ta med in i nästa jobb. Tillsammans med hågkomsten om att det faktiskt finns många människor idag som inte ens har en arbetsplats att gå till. (Men just det hoppas mitt nya yrkes-vi ju kunna ändra på: häng på kampanjen för ungas arbetslöshet här!)

Förtjänar man så här mycket fint när man har sagt upp sig och överger folk?