Done

En av de mest tillfredställande känslorna i världen måste väl ändå vara att stryka en punkt på sin att-göra-lista? Att vara helt klar med en uppgift man föresatt sig. Jag har dock märkt att många av de där punkterna inte är helt strykbara. Saker blir  halvfärdiga, hänger sig kvar, inväntar en sista detalj. Eller är egentligen avhandlade, men skulle kunna förbättras – kanske till och med borde göras om/göras igen; för att det behövs eller för att det vore roligt. Kanske är de utförda, men utan att deadline ännu passerats och därmed öppna för tillägg eller redigering.

På jobbet använder jag mig numera främst av mailboxen som att-göra-lista. Då kan man alltid förpassa de där odefinierbara punkterna till olika väl markerade mappar i väntan på beslut.

Egentligen fungerar det nog ungefär likadant i livet. Det finns saker även där som man man inte riktigt kan avgöra om de är färdiga, om man ska släppa dem, gå vidare – stryka ett streck. Och så ligger de där i sina mappar och är undermedvetet närvarande i allt man gör.

 

Idag är det den 5 november 2012. Jag fyller med andra ord 29,5 år idag (nej, jag förväntar mig inga gratulationer). Som en logisk konsekvens av detta är det bara 6 månader kvar tills jag blir 30. Och där har vi en deadline på en hittills ostrukten punkt på listan.  En högst personlig sådan, bör understrykas för att ingen ska ta illa upp. En dessutom ganska orimlig sådan i dagens samhälle, men en jag nog haft inprogrammerad sedan barndomen; Micke kom ju liksom när min mammma var 29 år gammal. Och sedan dess har jag aldrig själv velat bli mor efter 30.

Den biologiskt insatte vet härmed att jag passerat deadline vid det här laget. 6 månader är för människorarten alldeles för kort tid för att reproducera sig.

Och vet ni vad? Det känns bra.

 

Just nu är det väldigt mycket bebisar på gång. Bekanta, vänner och släktingar går med magar lite här och var (för att inte tala om i Elicias klass – varenda unge ska ju få syskon! – fast där kallas det oftast “pappas andra äktenskap”…) Ovant för oss, som ju var först på banan med ganska bred marginal. Ja, faktiskt så består vår umgängeskrets fortfarande idag av väldigt få andra barnfamiljer.  Men det håller alltså på att förändras. Och det känns också bra!

För mig är det inte bara kul att kunna glädjas med dem jag tycker om: det är en lättnad. Länge låg den där undanstoppade punkten i vägen för den äkta lyckan när jag hörde någon annan säga orden “Jag är gravid”.  Även om jag visste att jag utfört allt jag kunnat var ju tiden inte helt ute, jag hade inte fyllt i mitt “done”-datum i listan. Och så den där barndomsprogrammeringen: Micke var ju nummer 3… (För att inte tala om drömmarna från samma tid: där snackar vi 4-5 minst!).

 

Om jag ska vara helt ärligt började nog känslan inte ändras förrän för något år sedan. Egentligen utan att jag aktivt tänkte på det. Glädjen för andras skull smög sig på, tillsammans med den alltid närvarande – men samtidigt allt mer uppenbara – glädjen över det jag redan hade. Jag var ju nöjd. Mer än nöjd. Överlycklig över mina 2 fina döttrar. Varför skulle något få förstöra det? Varför skulle något få stjäla tid av det vi 3 hade i vardagen?

 

Idag blir jag 29,5 år. Ingen återvändo. Jag är färdig. Jag stryker mitt streck.

 

Och i och med att-göra-listans inneboende dynamik dyker det genast upp nya. Till exempel:

- Köp xx antal “Välkommen till världen”-gåvor

- Ta del av två fantastiska personers uppväxt (tillsammans med en tredje nästan lika fantastisk...)

 

Barnbarn? Aldrig på min lista! (för att förstå vikten av den sortens personliga valfrihet behöver man inte ens vara liberal…)