Sju Svåra År

När vi ändå är inne på det här med årtal...

Den 6 januari 2006 kom vi hem från vår första gemensamma Australien-resa.
Då hade det redan börjat, även om ingen av oss hade förstått det ännu. Jag minns bara att den vintern var så ovanligt kall och mörk. För mörk för att vi skulle se ur vägen började slutta?

Den 9 maj samma år, med en alldeles nybliven 2-åring i knät, mötte vi för första gången den enda människa jag upplevt ett äkta hat gentemot. Hennes kalla blick och hånfulla röst förvandlade i ett slag sluttningen till en brant - till ett stup. (Jag har inte för vana att skylla på andra för saker som är mitt eget ansvar... men den kvinnan har ingen förlåtelse att hämta här.)

Sju år. Av branta fall och mödosamma klättringar. Eller dålig skörd, som bibeln skulle ha uttryckt det. I den skriften finns dock en ganska optimistiskt syn på vad som kommer sen. Nu när de sju åren har gått. Men eftersom den kristna trostillhörigheten är ganska obefintlig väljer jag istället att låta Dream Theater - ett mer välanvänt evangelium här i familjen - sätta ord på saken:

Once the stone
You're crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that's raining
Over your head disappears
The noise that you'll hear
Is the crashing down of hollow years

Det krashar rejält just nu, helt enkelt.

Fast...

..."hollow" är definitivt fel ord