History

…är en låt som på Michael Jacksonskst vis aldrig blir dålig, hur än uttjatad. Och oavsett – man kan alltid ta sig igenom dessa sex minuter enbart för att få höra de avslutande orden från Neal Armstrong.

Men det var faktiskt varken Michael eller månen jag tänkte skriva om. Inte ordet “historia” i sig heller. Snarare om fenomenet och dess effekter.

Vi var på bröllop i lördags. En av våra äldsta och närmsta vänner stod brud, och hennes mor tog kvällen i akt att berätta för oss hur glad hon var att vi fanns i dotterns liv. Hon må ha sagt detsamma till varenda gäst i lokalen, men det spelade ingen roll – vi blev båda berörda. Eftersom vi höll med. Om historien vi delat och hur viktig den var för oss.

Men medan mamman talade om Chris  olika fasoner i mellanstadiet fick hon nämna mig i mycket senare sammanhang. Jag träffade ju bruden, Jenny, först under gymnasiet, när hon och Chris redan hade en lång historia tillsammans. Ändå kvarstår mitt första påstående: en av min äldsta och närmaste vänner. För jag ägnade ju tonåren att målmedvetet springa ifrån alla år dessförinnan.  Jag sprang till Chris – och drog sedan resolut honom med.

Och trots att Jenny är en av dem jag räknar stå mig allra närmast satt jag på det där bröllopet – omgiven av andra som jag också delat stora och viktiga år med – och insåg att jag sprungit ifrån henne och alla andra också. Visst har vi setts. Men jag har gömt mig. Skyllt på avstånd, skyllt på barn, skyllt på annat som inte ska ha någon som helst betydelse för äkta vänskap. Jag har nog någonstans i bakhuvudet tänkt att det är för att jag är lite osäker, lite obekväm – lite rädd? – för att vara med människor jag inte är helt säker på hur de sett på mig genom åren. Nu satt jag där i blommig klänning och insåg att jag inte var rädd längre – och aldrig hade varit det. Inte för dem. Det var den roll jag själv haft i historien jag var obekväm med. Det var den jag själv varit jag sprang ifrån. Introduktionskurs i psykologi 1A, liksom.

Trogna läsare med någon slags insyn i i det ämnet (nej, jag hoppas vi inte har sådana)  kan nog ganska lätt konstatera att den här insikten nog började gro redan för flera inlägg sedan. Ni kanske minns att jag skrev om Pojkarna i mitt liv? Många av dem lärde jag känna redan under samma tidpunkt i historien som Jenny och Chris stötte på varandra. Men jag har så länge sprungit ifrån den tiden att jag själv nästan trott på att den faktiskt var hemsk. När jag nu läser vad jag skrivit om människorna som fanns runt mig då känner jag bara stor ömhet. Det fanns fina dagar, det fanns värme.

Jag satt och tittade på Sandra över bröllopskaffet, en tjej jag inte sett på över sex år – en tjej jag intalat mig själv att jag varken känner eller egentligen kände – och ser plötsligt den där personen som berättade om sina djupaste rädslor en sen kväll när jag själv lite för mycket mörker. Och samtidigt den där personen vars porlande skratt ackompanjerade så många ljusa stunder.

Ögonblicksbilder. Historia. Min.

Och det har inte bara handlat om vänskap. Jag har sprungit ifrån det mesta. Jagat vidare. Ibland mot ett mål, men allra oftast bara bort.

Snårigt och sentimentalt? Tja, för att vara någon som alltid springer ifrån historien är jag orimligt nostalgisk. Och den där nostalgin har skrämt mig. Fått mig att tvivla på mina val och vägar. Är det jag vill  och gör bara ett utslag av den odefinierbara känslan av att “det var bättre förr”, hur mycket jag än kämpar emot just det som varit?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge valen har andra bevekelsegrunder också. I lördags såg Chris och jag två människor lova varandra att leva tillsammans i nöd och lust. Sedan såg vi på varandra och konstaterade att vi är nöjda med vår egen nöd såväl som lust. Historien vi gått igenom.

Bara några dagar tidigare hade vi suttit vid ett köksbord mittemot en annan vän, nyare, men sådär självklar - en sådan där person som kan komma och dela vårt hem oavsett hur vi mår, som man alltid orkar möta*. Med Olle sittande där började vi spontant prata om just bevekelsegrunder, vi gav två individuella upplevelser av det som varit och därmed också vad vi vill ska bli. Parallella historier som konvergerade** över det där bordet och möttes i ett lugnt, finlandsvenskt: “Men då kan det ju bli riktigt bra”.

Jo, det kan det ju.

Och det har det varit också. Historiskt sett.

Lång utläggning när jag nog var inne på det redan i första stycket. För han hade ju rätt, den där Neal. Om vikten av både “small steps” och “giant leaps”.

(Och jag tror inte han nämnde något om att springa?) 

Vi kallar den "Blommig Flicka Med Blomma"

(och den är suddig för att vi var tvungna att springa till taxin...)

*Ja Carina, Matteo och Pontus, det är ni som är min defintion på det Olle nu blivit.

** Nej alla doktorrander inom matematiska fält, jag bryr mig inte om huruvida detta är korrekt uttryckt