Tres Chic

Istället för att minnas det ofattbara som hände i New York den där dagen för tio år sedan* tänker mamma drömma sig tillbaka till en weekend i Paris i början av 90-talet. Pittoreskt hotell, mysiga caféer, timmar till fots genom otaliga arrondissement, Eiffeltornet, Triumfbågen... En 8-årig Liselotte som kände sig oerhört världsvan! För att inte tala om haute couture efter besöket i det högst franska varuhuset och införskaffandet av klänningen med stort K (klassiskt svart, smekande sammet, glänsande satin...). Åh, den glädjen. Och hur den höll i sig efter hemkomst, då varje kalasinbjudan och skoldisco gav chansen att få flasha lite av den kontinentala skönheten!
Och nu återvänder känslan, när den så mycket mer modellsköna och modeintresserade dottern når samma ålder och får samma sorts kalasinbjudningar. Som igår, till Ara i bästisgänget och ett tjejkalas i dörren bredvid vår i trapphuset:Men oroa er inte. Nog har tjejerna varit lite väl fascinerade av Top Model på tv båda två, men modevärlden kan de fetglömma med de här föräldrarna (ja, vi ska stötta dem i deras framtidsdrömmar och bla bla bla... men vissa saker är tvärnej, sorry tjejer!). Fast de lär ändå ha tröttnat, efter en barndom framför diverse kameror. Så vi slänger in en nytagen på Tinnen också:*en newsflash av ett flygplan och en byggnad, iklädd träningskläder och stående framför tv:n i mormor och morfars lägenhet (som vanligt lånad för ostört boende på en av deras resor), på väg in till favorit-dansaerobic-passet med favoritledaren på Aerobickompaniet i Södertälje - kanske ett kort samtal till Chris? - bussen och dansglädjen som vanligt, sedan tillbaka, Chris också på plats, mer tv, mer oförklarliga bilder. dagen efter på ett pendeltåg till skolan, någon som slängde ur sig en dum kommentar för att jaga skratt och Chris - mästaren på osmakliga skämt - som exploderade och påminde om alla döda, döende, om att personer i tågvagnen faktiskt kunde vara personligt drabbade, tystnad...