Det här med att lova saker... Jag vet inte hur ni ser på det, men visst behandlar man ofta löften ganska lättvindigt till vardags? Det är så enkelt att slänga ur sig ett "jag lovar" lite hit och dit. För att visa att man håller med, för att avsluta en diskussion eller för att skjuta upp något. Ibland är både löften och motlöften inblandade - en deal mellan två parter. Men oftast utan formella kontrakt eller någon egentlig uppföljning. Bara nåt man gör sådär i en konversation.
Lättast är det väl att lova nåt när motlöftet ändå känns orealistiskt. För om den andra partern aldrig lever upp till sitt åtagande slipper man ju själv också. Lite "Visst, lovar du att bestiga Mount Everest på 3 dagar så lovar jag att ge dig 3 miljoner". Om ni tänker efter har ni säkert egna exempel på detta beteende i ert dagliga liv lite då och då.
Själv har jag gjort en liknande deal i alla fall två gånger de senaste åren. En gång med Chris och en gång med min mamma. Mitt åtagande var detsamma och deras löften var ett äktenskap (Chris) respektive en resa (mamma). Japp, i Chris fall sa han att han tänkte gifta sig med mig när jag uppfyllt mitt löfte. Mamma i sin tur lovade att betala en vecka på ett hotell vi pratade om, när jag gjort detsamma. Hur seriösa någon av dem var kan nog diskuteras. Jag är ganska säker på att de geniunt ville att jag skulle göra vad jag lovat - men jag vet inte hur stora förhoppningar de egentligen hade om att jag skulle lyckas. Målet var liksom så långt borta och om jag ska vara ärlig såg de väl inte direkt att jag strävade mot det.
Men. Idag kunde jag konstatera att jag faktiskt uppnått precis vad jag sagt. Vad målet bestod av behöver vi inte gå närmare in på här (Men okej: det var kvantiativt och därmed lätt mätbart. Ettor och nollor var inblandade. Enough.) För de flesta skulle det säkert inte låta direkt komplicerat. För de flesta skulle det säkert verka helt orimligt att det har tagit mig 2 år att nå fram (Chris löfte avlades under Australienresan, februari 2010, mammas senare samma år). But believe me - det här är det absolut svåraste jag någonsin gjort. Visst, man kan argumentera att mitt liv kanske inte innehållit sådär jättemånga motgångar överlag, men faktum kvarstår: Vägen har varit lång och extremt tuff. Om jag ska vara ärlig har jag både stannat upp och vänt tillbaka många gånger. Så, ja det har tagit tid. Men nu är jag framme. I alla fall vid vad jag lovat.
Så... vem lever upp till sitt motlöfte först? Frieri eller flygbiljett...?
//L
...å andra sidan: har man det här behöver man varken ring eller resor - eller hur?
Hur tuffa vägar man än har att gå är det faktiskt enkelt när man har de här två vid sin sida.
När man går för deras skull.
2 kommentarer:
Du vet att mitt löfte står kvar, fortsätt bara på samma väg och även om man har 2 underverk så är det väl alltid trevligt med löften hålls./Mamma
Hela det här inlägget får mig att rysa av välbehag. Känner du det inte? Kan du inte bara känna i hela kroppen att du LYCKATS med någonting du tagit dig för - någonting svårt - och är stolt över det? Känner du så?
Nu har du ju också lite att kassera in när saker känns lite tunga. Att hinta om bröllopp och resa; det är inte illa det. Tror ingen skulle missunna dig det :)
Skicka en kommentar