Jaha, hur gör man nu då? Ungens trotsighet accelererar stadigt, vilket påkallar ett visst behov för tvärtemot-språket. Säger vi "Nu ska vi gå och lägga oss Tienne" vägrar hon ju. Så då måste det bli "Du får inte gå och lägga dig Tienne". Och säger vi "Nej, man får inte kasta iPoden i golvet" kastar hon den helt säkert (extra hårt) i golvet. Så då ska vi säga "Kasta iPoden i golvet". Eller? Nja, det funkar ju för det första bara när hon inte fattar att vi försöker missleda henne. Och för det andra kör hon ju lika mycket tvärtom-språk själv. Fast då i ironisk mening. Man skulle ju kunna tro att tvååringar inte ägnade sig åt ironi och sarkasm, men den här har gjort det sen hon var 1,5. Att säga något men mena något annat, eller säga något som är uppenbart lögn, är det roligaste hon vet (förutom kiss-och bajshumor såklart). Till exempel är det konstanta svaret på frågan "Vad heter du?" ett glatt "Liselotte" - och sen skratt. Suck. Kan man konstatera att vi lyckats hyfsat med att uppfostra den äldre och ge upp om den här? Så får hon bli en trotsig ironiker som går sin egen väg. Och har strumpor på händerna istället för fötterna.
(Men T, litet tips: om någon torkar dig om näsan - att skrika "Min kråka!" och slita tillbaka snoret är kanske inte... nåja, du gör ju som du vill!)
1 kommentar:
När farmor och farfar satt barnvakt i Australien frågade farmor Tienne om hon skulle bli glad eller ledsen när mamma och pappa kom hem. Svaret blev: Ledsen!!! och sedan ett gapskratt!
Skicka en kommentar