Unik

Jag har alltid upplevt ett nära och starkt band till Elicia. Min förstfödda. Bebisen så många ifrågasatte, men som jag själv inte tvivlade en sekund på. Den envisa och känsliga flickan jag tillbringat största delen av mitt vuxna liv med. En förtrogen och förstående, som säkert fått lyssna till mer djupa utläggningar än vad de flesta barn under tio skulle kunna hantera - men alltid med ett stöttande ord eller en lillgammal genialitet att dela med sig av. Någon jag kunnat fokusera på medan resten av världen varit för mycket att hantera och som faktiskt kunde ha nytta av mig hur lite jag än orkade göra för resten av omgivningen.

Det senaste året har den här relationen om möjligt fördjupats. Från att ha talat om livet som människa i stort - om syskonlängtan och sjukdom och framtidsdrömmar - i många år har det även kommit att handla om livet som ung tjej i en lite mindre värld. En värld av skola och vänner och prestationer. Elicia har helt enkelt börjat blivit stor på riktigt. Hon upplever och funderar kring allt det där som jag själv minns så tydligt. Och vi pratar och resonerar - och ja, argumenterar ganska hetsigt (läs: står och skriker i varsin ände av rummet). Där hennes pappa kan bli fullkomligt frusterad av oförstånd över hennes nycker och tankar kan jag känna en total samhörighet. Jag kan inte riktigt känna någon äkta irritation eller ilska över hennes ältande om kompisrelationer eller totala panik (och medföljande tjurighet) över en liten obetydligt läxa. Ja, hon kan vara förbannat jobbig i de här stunderna. Ja, Chris frustration över fullkomligt förståelig (för varför bryta ihop över att katten man skulle rita i läxboken inte blev perfekt?). Men jag vet ju precis hur det känns. Jag var ju exakt likadan själv. Och som jag måste erkänna för barnet om och om igen: ibland är jag faktiskt inte mycket bättre nu... De gånger vi inte kan lösa hennes dilemman med vårt resonerande landar vi ofta i: "Men du vet i alla fall att det är så. Du har redan förstått allt det här, trots att jag har 21 års försprång... Så tänk hur bra det kan bli i slutändan!". Ja, ska vi vara ärliga är det faktiskt sällan man kan lösa problem med vänner som blir mer vänner med andra, känslan av att behöva göra saker perfekt för att duga (som ritade katter) eller allmän olust över sakers tillstånd. Men till och med en tjurig 8-åring kan innan vi avslutar samtalet erkänna att det känns bättre nu, bara för att vi har pratat. Så prata gör vi. Mer och mer för varje litet steg på mognadsskalan Elicia tar.

Jag erkänner att det känns väldigt bra. Den här djupa relationen hade jag aldrig själv därhemma. Men tack vare Elicia vet jag faktiskt varför; jag och mina föräldrar var för olika. Jag är inte så dum att jag tror att jag på något sätt skulle vara bättre eller intelligentare än dem, att jag skulle klara föräldraskapet snyggare på grund av någon inre egenskap. Nej, det handlar ju faktiskt om rent flyt: jag har fått en unge som är lik mig själv. Som jag kan förstå.

Och däri ligger också min fallgrop, den jag måste hålla utkik efter hela tiden. Som när vi peppade Elicia till att åka med på ett scoutläger över dagen trots att hon precis börjat och inte känner några av de andra i gruppen. Visst var hon osäker. Och jag förväntade mig hela tiden ett klart nej - vi gav henne ju alternativet att strunta i det. Om jag fått det som barn hade jag gripit tag i det som ett halmstrå och tryggt stannat hemma (alternativt känt mig tvingad ändå och gråtit mig igenom upplevelsen i smyg). Men efter bara 2-3 samtal om saken kom ett nästan nonchalant "okej då". Klart hon ska på läger.
Och klart att hon går och dansar varje söndag, för att sedan kunna visa upp för alla föräldrar i shower. Precis som hon leder sin "tjejgrupp" i skolan i lekar och koreografier dagligen. I klassrummet där hon gärna räcker upp handen och talar högt inför både lärare och klasskamrater. Hon får aldrig höra på ett enda utvecklingssamtal att hon är "duktig, men måste ta för sig mer" (bara det första ordet!). För hon är inte jag. Hon är Elicia. Hon vågar och kan och vill andra saker, trots vissa personlighetsdrag som liknar Lotta Melander, 8 år. Hon har en sund dos av andra inflytande i sig, en blanding av gener och miljöer som jag saknade. Hon är helt enkelt en Howard Girl också...

Herregud, jag får fortfarande kämpa för att hon riktigt ska tända till på det här med böcker. Vi läser, men hon ÄLSKAR det liksom aldrig (är vi släkt överhuvudtaget???) //L

Underbara, unika unge.